Ärligt talat så tycker jag att det var mycket roligare att rida i början på min lilla "karriär" !Jag menar inte när jag var barn utan när jag som vuxen började att söka mina mål mer.Då var jag mest glad över varje framsteg vi gjorde och njöt mer av att bara vara.

Ju bättre det gick och ju fler tävlingar vi vann ju mer infann sig prestationskraven.Tillslut gick det så långt att jag inte var nöjd om jag inte var etta eller tvåa (möjligen trea).

Jag kunde ibland tycka att det vara lättare att rida andras hästar. De red jag så bra det gick just då. Jag behövde inte  kämpa med alla ambitioner och krav.

Jag försöker nu att hitta tillbaka till att enbart rida för att det är så härligt men det är svårt för en "prestationsråtta".Jag tycker ibland att det inte är någon idé att jag börjar träna ordentligt igen,  för jag kommer kanske aldrig att komma till den nivå jag och min bästa häst kom.

Snacka om fegis!Vad skulle det spela för roll om  bara jag och hästen njuter?

Tävla är jag inte speciellt intresserad av att göra igen,  men jag vill gärna ha ett mål med min ridning. Kanske är det just det som är problemet.Om jag lärde mig att inte sätta så mycket mål,  utan istället bara rida och göra det bästa jag kan just här och nu.Det är nog då den sanna njutningen i ögonblicket kommer.