För att du skall kunna utvecklas mot mer och mer känsla för hästar så måste du ständigt söka vidare.Många gånger tror man att man kan något men när åren går så visar det sig att man inte hade förstått ens hälften.Hur skall man söka något som man inte ens vet finns?

Ja, inte är det lätt. Det man måste försöka göra är att alltid iaktta andra personers (både barn och vuxna)  möten med hästar. Slå dig aldrig helt till ro och tror att du kan allt som finns att kunna om ett område.Det största problemet är ofta att man har förutfattade meningar.Många gånger kan du lära dig saker genom att iaktta människor som är mindre erfarna än du. Fastna inte i tron att du gör allting bäst bara för att du hållt på längst.

*För några år sedan så funderade jag över varför min unghingst (och alla andra hästar i stallet) hälsade så fint och lugnt på mitt då 8 åriga barn.

Jag lärde mig genom att iaktta deras möte att jag var alldeles för framfusig i mitt sätt att klampa fram och lite speedat hälsa på hästen.Det blir lite av "som man bäddar får man ligga". Så som jag närmar mig hästen så blir jag också bemött tillbaka.

*Min gamla mormor (absolut helt okunnig) tittade en gång på en videofilm av en fin dressyrhäst som var till salu.Jag såg att  den var oren bak men inte ens min tränare såg det.När mormor tittade på filmen sade hon spontant "Går den inte lite konstigt med det vänstra bakbenet?".

Jag skrattade gott och testade henne sedan med lite fler filmer.En av filmerna visade en häst med en liten orenhet som endast syntes svagt några steg då och då.Mycket riktigt säger mormor just på den hästen "Ser den inte lite konstig ut på bakbenen ibland?"

Detta har jag upplevt flera gånger med helt okunniga personer som kan se vad inte hästägaren kan se.Jag tror att det många gånger är så att den okunnige ser helheten och symmetrin medan den kunnige förlorar sig i en massa andra detaljer. Detta gäller även i ridning.

*Jag har ett fint minne som jag är stolt över.Jag och en annan kvinna red ut. Framför sig hade hon sin mycket ridgalna 3 åriga flicka.På en liten äng stannade jag för att rida lite dressyr en stund.Mamman frågade flickan om de skulle galoppera. Normalt sett var detta "jippie" för barnet.Denna gång sade flickan " Nej mamma, jag vill stanna här och titta när stalltanten rider ".

Jag är stolt,  för hon kunde naturligtvis inget om tekniken utan kunde endast njuta av uttrycket, energin och kontakten mellan häst och ryttare som förmedlades. Kan man rida dressyr så att ett 3 årigt barn njuter av att titta,  då kan man verkligen vara stolt. Normalt brukar ju även vuxna tycka att det är som "att se målarfärg torka"!