Mitt mål i livet har hela tiden varit att rida med så mycket känsla som möjligt.Jag tror att det är många fler än jag som verkligen brinner för att rida med så små hjälper som möjligt.Ibland kanske denna ursprungliga ambition går förlorad då prestationskraven kommer in.

För många år sedan sökte jag en tränare.Jag hade från läktaren följt lektionerna som en manlig tränare hade. De hade väckt mitt intresse och jag ville gärna träna för honom.

Jag gick fram till honom och frågade om han skulle kunna tänka sig att träna mig och min unghäst?Han verkade måttligt intresserad och ställde en motfråga " Vill du tävla?".Det ville jag, om det skulle gå så bra att vi kom dit.  Jag trodde att det skulle vara en merit att vilja det.

Tji fick jag!

Han sade att "Då tar jag inte emot dig! Jag är inte intresserad av ryttare som vill tävla. De vill inte lära sig något ordentligt. De fuskar bara över allt för att snabbt komma ut på tävlingbanan!

Jag fick problem att övertyga honom om att jag var intresserad av att lära mig allt ordentligt i första hand och därefter kanske tävla. Tillslut så gick han med på att prova.

Jag red för honom i många  år! Han var mycket sträng mot ryttaren och många lämnade hans lektioner gråtande.Jag och min häst blev ett omtyckt ekipage av honom,  så oss var han ännu strängare emot.Ja inte mot min häst,  men mot mig,  för alla fel som hände tyckte han ju självklart var mina. Det värsta var väl att han nästan alltid hade rätt!

Han hade höga krav och de måste utföras perfekt för att han skulle vara nöjd.Vad sägs om att lära sig galoppombyten (jag menar från att du inte kan byta) och serier på ett voltspår?  Jodå, det gick.Senare kunde jag inte förstå vad det var för märkvärdigt när de på GP tävlingar i kuren visade galoppombyten i serie på böjda spår.

Jag har denne bestämde man att tacka för jättemycket!Han besatt stor kunskap och var en perfektionist, alltid mycket noga med minsta detalj!